publicerad: 2021  
tempus plural tempus, neutrum
temp·us
substantiv
tem´pus
● böjnings­kategori hos verb, med upp­gift att förlägga verb­handlingen till viss tid i förhållande till någon tid­punkt, t.ex. tal­ögon­blicket
JFR konjugation
tempusböjning; tempusform
verbets viktigaste tempus för förfluten tid är preteritum
belagt sedan 1730; av lat. tem´pus 'tid'; jfr ur­sprung till temperera, tempo