publicerad: 2021  
terräng terrängen terränger
terr·äng·en
substantiv
terräng´
● naturlig mark som inte röjts och bearbetats och där­för kan vara svårframkomlig; i mots. dels till vägar och dylikt, dels till odlad mark; ofta med tanke på mark­beskaffenheten
terrängförhållanden; fjällterräng; skidterräng; skogsterräng
öppen terräng; oländig terräng; de lämnade vägen och begav sig ut i terrängen
○ spec. i sport­sammanhang, ibland terränglöpning
terrängbana
han sprang både kol­stybb och terräng
○ äv. ut­vidgat (visst) landområde särsk. i militära samman­hang
terrängvinst
fienden lyckades inte vinna någon terräng
○ äv. bildligt för att ut­trycka viss (ökad el. minskad) ut­bredning av något
de nya idéerna vinner terräng; tidningen tappar allt­mer terräng
sondera terrängen göra en för­beredande under­sökningt.ex. för att ut­röna någons in­ställning till något: oppositions­partierna möttes för att sondera terrängen in­för ett gemensamt agerande i familje­politiken
belagt sedan 1710; av franska terrain med samma betydelse; till terra; jfr ur­sprung till suterräng