publicerad: 2021  
1tång tången tänger
substantiv
● ett (knip)verk­tyg med två armar som är vridbart förenade med en bult
avbitartång; hovtång; klotång; nageltång; smidestång
dra ut spiken med en tång
○ i sammansättn. även om verk­tyg för hår­vård
locktång; plattång; våffeltång
inte vilja ta i någon/något med tång absolut inte vilja befatta sig med någon/någoten möglig trasa som man inte skulle vilja ta i med tång
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska tang; gemensamt germanskt ord med grundbet. 'ngt som biter, kniper'
2tång tången
tång·en
substantiv
● (typ av) grövre havs­växter som är rika på kväve och kalium och där­för förr an­vändes som gödsel­medel; särsk. om brun­alger men äv. om vissa grön- och rödalger (samt en del blom­växter)
tångbälte; tångruska; bandtång; blåstång; havstång; sargassotång
en stark doft av fisk och tång slog emot henne
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska þang; nord. ord av ovisst urspr.