publicerad: 2021  
bälte bältet bälten
bält·et
substantiv
bäl`te
1 för­hållandevis bred rem med spänne (och ofta hål), av­sedd att fästas runt midjan vanligen av läder el. annat styvt material; vanligen anv. för att hålla ihop kläder; äv. med fäst­anordning för vapen, nycklar och dylikt el. en­bart med prydande funktion
JFR livrem, skärp
läderbälte; midjebälte; patronbälte; silverbälte
byxorna var för vida så han fick dra åt bältet hårt; nycklarna var fästa med en kedja vid hennes bälte
○ spec. äv. för att visa skicklighets­grad i vissa sporter
hon har gult bälte i judo
○ äv. (i vissa sammansättn.) om liknande an­ordning av­sedd att fästas runt bålen som skydd av något slag
bilbälte; livbälte; simbälte; skyddsbälte; säkerhetsbälte
ett slag under bältet se slag
under bältet på det sexuella om­rådetdet var få i publiken som upp­skattade hans skämt under bältet
belagt sedan ca 1350 (Konung Magnus Erikssons Stadslag); fornsvenska bälte; ur lat. bal´teus 'gördel'
2 för­hållandevis brett, lång­sträckt om­råde av enhetlig typ beträffande geografi, klimat­typ m.m.
JFR zon 1
norrskensbälte; stormbälte; ökenbälte
ett bälte (av något)
det subtropiska bältet
○ äv. mer konkret om brett, lång­sträckt om­råde fyllt av något
dimbälte; oljebälte; tångbälte
belagt sedan 1801