publicerad: 2021  
tävla tävlade tävlat
verb
tä`vla
● mäta sin förmåga (med andra) för att fast­ställa vem som är bäst och vem som är näst bäst etc.; särsk. i sport­sammanhang men äv. all­männare
JFR konkurrera 1
någon tävlar (med/mot någon) (i/om något/att+verb)
någon tävlar (med någon) (i något)
någon tävlar (med någon) (i att+verb)
någon tävlar (med någon) (om något)
någon tävlar (med någon) (om att+verb)
någon tävlar (mot någon) (i något)
någon tävlar (mot någon) (i att+verb)
någon tävlar (mot någon) (om något)
någon tävlar (mot någon) (om att+verb)
några tävlar (i/om något/att+verb)
några tävlar (i något)
några tävlar (i att+verb)
några tävlar (om något)
några tävlar (om att+verb)
han tävlade med ett par världs­stjärnor; hennes dröm är att tävla mot de bästa i världen; hon tävlar i tre klasser; han slutade tävla när han fyllde 35; de tävlade om ett första­pris på 10 000 kronor; två stora partier brukar tävla om makten i USA; de formligen tävlade om att säga komplimanger
○ ibland i ut­tryck som an­ger att någon är i sär­klass bäst
ingen kunde tävla med henne i problemlösning
belagt sedan 1602; äldre sv. täfla 'spela bräd­spel', till fornsvenska tafl 'bräd­spel'; av samma urspr. som tavla
tävlatävlande, tävling, tävlan