publicerad: 2021  
upplåta upplät upplåtit upplåten upplåtna, presens upplåter
verb
upp`låta
1 låta (någon) få an­vända något, vanligen mot av­gift eller dylikt; mest med av­seende på fast egendom el. pengar
SE låta 4
upplåtelse
någon upplåter något (till/åt någon/något)
någon upplåter något (till någon)
någon upplåter något (till något)
någon upplåter något (åt någon)
någon upplåter något (åt något)
lokalen upp­läts till ett förenings­möte; kommunen upp­lät mark åt flygbolaget
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska uplata; till upp och låta
2 något ålderdomligt öppna (munnen) för att fram­bringa (språk)ljud
någon upplåter något
○ äv. med av­seende på tal­organet
upp­låta sin röst; upp­låta sin stämma
belagt sedan ca 1385 Klosterläsning
upplåtaupplåtande