publicerad: 2021
1ute
adverb
u`te 
1
i läge (någonstans) i omgivningen i förhållande till visst område, föremål etc., särsk. till byggnad
MOTSATS
1inne 1
hon är ute i trädgården; vackra dagar äter de helst ute; han stod kvar ute i tamburen
○
ofta med antydan om viss aktivitet i det fria
barnen var ute och lekte
○
äv. allmännare beträffande omgivning till större företeelse, särskilt till bebyggt område, stad, land eller dylikt
ute på landsbygden; lärare ute på fältet; de semestrar helst ute i havsbandet
○
äv. mer abstrakt beträffande samhällelig omgivning, särskilt med tanke på att vara i verksamhet
han klarar inte av livet ute i samhället; ryktet var ute över hela staden
vara ute och cykla
se
cykla
äta ute
se
äta
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Västra Ryd, Uppland);
vanligen runform uti, fornsvenska ute; bildning till
ut
2
i konstruktion medvara
i målinriktad verksamhet
han var för sent ute; jag förstår inte vad hon är ute efter; de var tidigt ute med nyheten
○
spec. beträffande fientlig verksamhet
han trodde att alla var ute efter honom
belagt sedan 1579
3
i vissa uttryck
i ställning som negativt påverkat föremål i förhållande till visst förlopp etc.
vara ute för en olycka
belagt sedan 1855
4
i sitt oåterkalleliga slutläge beträffande (tids)förlopp
fristen var ute; hans tid var ute
○
äv. (underförstått) beträffande persons liv
i vissa uttryck
doktorn förklarade att det var ute med honom
belagt sedan slutet av 1200-talet
Westgöta-Lagen
2ute
ingen böjning
adjektiv
u`te
●
endast predikativt
för tillfället helt övergiven i tongivande kretsar; om modeföreteelse eller dylikt
MOTSATS
2inne
det var ute med tjafs på jeansen
belagt sedan 1965
