publicerad: 2021  
vana vanan vanor
van·an
substantiv
va`na
● sätt att bete sig eller förhålla sig (i viss situation) som har lärts in genom ständig upp­repning
SE vänja JFR bruk 2, sed, slentrian
vanebildande; alkoholvanor; läsvanor; matvanor; medievanor; sedvana
vana (vid någon/något/att+verb/sats)
vana (vid någon)
vana (vid något)
vana (vid sats)
vana (vid att+verb)
vana (att+verb)
en god vana; en dålig vana; av gammal vana; ha vanan inne; skaffa sig dyra vanor; ta för vana att göra läxorna först; hon har för vana att promenera till jobbet
○ äv. med tanke på detta som personligt verkande kraft
vanans makt
○ äv. med positiv bi­betydelse erfarenhet
branschvana; körvana
ha vana vid terminal­arbete
av födsel och ohejdad vana se födsel
sin vana trogen i enlighet med sin vanasin vana trogen av­böjde hon alla intervjuer
belagt sedan mitten av 1300-talet (i formen vani) (Gotlands-Lagen); formen vana 1773; till 1van!!