publicerad: 2021
1van
vant vana
adjektiv
●
som många gånger utfört viss typ av handling eller varit med om viss typ av händelse och därför är väl i stånd att klara av den el. uthärda den
van (för någon)
van (vid någon/något/att+verb/sats)
van (vid någon)
van (vid något)
van (vid sats)
van (vid att+verb)
van (att+verb/sats)
van (sats)
van (att+verb)
en van porträttmålare; hon är van vid att bli utnyttjad; efter två år som statsråd är han van vid kritik
○
äv. om handling eller dylikt
han skötte spakarna med vana rörelser
○
äv. (med konstruktionsväxling)
som någon har stor erfarenhet av
JFR
1bekant 3
hemvan
storstadsmiljön är van för henne
belagt sedan 1285 (stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium));
fornsvenska van 'van; vanlig'; urspr. 'som man finner behag i; förtrolig'; nära besläktat med
vänja
2van
vanen vaner
van·en
substantiv
●
vanligen plur.
endera av de fornnordiska fruktbarhetsgudarna av annat ursprung än asarna
Njord, Frej och Freja tillhörde vanerna
belagt sedan 1737;
av isl. vanir, plur., av omdiskuterat urspr., ev. besläktat med
1van!!