publicerad: 2021  
vanmakt van­makten
van|­makt·en
substantiv
va`nmakt
1 (känsla av) oförmåga att före­ta sig något på grund av yttre el. inre om­ständigheter
vanmakt (över/inför något/sats)
vanmakt (inför något)
vanmakt (inför sats)
vanmakt (över något)
vanmakt (över sats)
känna van­makt; sorg och van­makt; ilska och van­makt; myndigheternas van­makt in­för våldet i sam­hället
belagt sedan mitten av 1300-talet (Östgöta-Lagen); fornsvenska vanmakt; till van- och makt
2 något ålderdomligt till­fällig medvets­löshet
falla i van­makt
belagt sedan 1668