publicerad: 2021  
1vi objektsform oss
pronomen
● jag och de andra i den grupp som talaren etc. räknar sig till; med el. utan inne­fattande av lyssnaren etc.
vi har tänkt resa till Norge över vinter­lovet; vi vinner säkert matchen; en växt som vi aldrig får se i Sverige; vi lärde oss inte det i skolan
○ ibland i konstr. med ett efter­följande subst.
vi flickor måste hålla ihop
○ äv. för att sär­skilt fram­häva lyssnarens etc. när­varo el. (inte själv­klara) grupp­tillhörighet
vikänsla
frågan an­går oss alla som svenskar; vi sitter alla i samma båt
○ ibland som (oegentligt) tilltals­ord, utan att talaren inne­fattas
JFR du, ni
"Hur mår vi i dag?", frågade doktorn
belagt sedan 1000-talet (runsten, Rogsta, Hälsingland (Åhlén)); runform uiR, fornsvenska vir, vi; gemensamt germanskt ord, besläktat med sanskrit vayam 'vi'; med objekts­formen oss, runform ys (sedan 1000-talet, U 942), fornsvenska os, mot­svarande lat. no´s
2vi ingen böjning
vi·et
substantiv
● nästan en­bart i ort­namn, vanligen som efter­led kultplats för forn­nordisk religion
Viby; Torsvi; Ullevi
belagt sedan 800–900-talet (runristad berghäll, Oklundahällen, Östra Huseby, Östergötland (Salberger)); runform ui, fornsvenska Vi, -vi; samma ord som veum