publicerad: 2021
vränga
vrängde vrängt, presens vränger
verb
vräng`a 
●
vända så att fel sida kommer fram
någon vränger (till) något
hon vrängde tröjan när hon drog den över huvudet; ena ärmen var vrängd ut och in
○
äv. bildligt
ibland med partikelntill
förvanska
vränga ord; vränga lag; försök inte vränga till vad jag säger
belagt sedan mitten av 1300-talet (Konung Magnus Erikssons Landslag);
fornsvenska vrängia; bildn. till
vrång
vrängavrängande, vrängning
