SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
harpu´n substantiv ~en ~er harp·un·enett spjutliknande, hulling­försett fångst­redskap som skjuts eller kastas mot ville­brådet och är fästat vid en lina som ville­brådet kan hämtas in med; särsk. anv. vid säl- och val­fångst jakt.verkt.harpunkanonharpunlinasedan 1674via ty. av nederl. harpoen; av fra. harpon, diminutiv till harpe ’klo’; av om­diskuterat urspr.