publicerad: 2021
1ära
äran
är·an
substantiv
ä`ra 
1
ofta något högtidligt
(högt) anseende som uppnås genom berömvärda handlingar förr särsk. genom visad tapperhet; vanligen betraktat som ett bestående värde
JFR
heder 1
ära och rikedom; han drog ut i kriget för att vinna ära; med sina bragder höljde han sitt namn med ära; äran av segern tillkommer i första hand målvakten; NN tog åt sig hela äran av framgången
○
äv. något försvagat om mer tillfälligt personligt anseende
○
spec. i fråga om moral
en ärans man
○
äv. med negativ betydelse, som förstärkande uttryck
något ålderdomligt
i bestämd form genitiv
en ärans knöl; ditt ärans nöt, varför gjorde du så?
○
äv. i ett uttryck för starkt reserverad inställning
NN i all ära, men han räcker inte till i det här sammanhanget
bortom all ära och redlighet
i en avlägsen avkrokutan civilisation och kultur:
den lilla byn ligger långt bortom all ära och redlighet
dagen till ära
se
dag
gå någons ära förnär
kränka någondet gick hennes ära förnär att han talade nedsättande om hushållsarbete
med den äran
på ett hedrande sättde belönade kulturarbetarna fick svara för underhållningen, vilket de gjorde med den äran
sätta en ära i något
låta något vara avgörande för sin personliga hederdomarkåren har satt en ära i att domare ska vara generalister och kunna döma i alla typer av mål
ärans fält
se
fält
ärans och hjältarnas språk
se
språk
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen);
fornsvenska ära 'ära; aktning'; av lågtyska ere, även 'äktenskap'; jfr ursprung till
förära
2
(hedersamt) tillfälle att visa uppskattning för någon; särsk. i artighetsfraser
JFR
heder 2
äran (att+verb)
jag har redan haft den äran (att bli presenterad); gör mig den äran att komma till mottagningen
○
äv. om uttryck för uppskattning, särskilt som utrop eller dylikt
Gud ske pris och ära; ära vare Gud i höjden
(jag) har den äran (att gratulera)
jag får gratulerahar den äran på födelsedagen!
belagt sedan senare hälften av 1300-talet
Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)
