publicerad: 2021  
benåda benådade benådat
verb
benå´da
1 efter­skänka eller mildra straff för någon, utan­för el. efter det normala rättsliga förfarandet; om regering el. mot­svarande
benådning
någon benådar någon
guvernören benådade den döds­dömde
belagt sedan mitten av 1400-talet (Konung Christoffers Landslag); fornsvenska benadha; till nåd 1
2 hög­tidligt vanligen perfekt particip skänka av nåd ofta om Gud, ödet eller dylikt
någon är benådad (med något) (av någon/något)
någon är benådad (med något) (av någon)
någon är benådad (med något) (av något)
benådas med den himmelska friden
○ i perfekt particip ofta väl­signad, rikt begåvad
benådad någon benådat något
en benådad sångare; han fann lösningen i ett benådat ögon­blick
belagt sedan 1544
benådabenådande