publicerad: 2021  
blända bländade bländat
verb
blän`da
1 sätta syn­förmågan hos (någon) till­fälligt ur funktion med starkt ljus
bländskydd
något bländar (någon)
olycks­bilens förare hade troligen blivit bländad av solen
○ ofta bildligt göra mycket starkt in­tryck på någon
han blev bländad av hennes skönhet; i romanen finns inget som bländar eller fascinerar
belagt sedan 1809; av lågtyska blenden med samma betydelse; nära besläktat med blind
2 ofta med partikel, sär­skiltav, ner skärma av eller dämpa över­flödigt ljus från eller till någon ljus­källa resp. någon mot­tagande an­ordning
JFR bländare
någon/något bländar (av/ner) (något)
någon bländar (av) (något)
någon bländar (ner) (något)
något bländar (av) (något)
något bländar (ner) (något)
den mötande bilen hade inte bländat av (hel­ljuset)
belagt sedan 1898
3 ålderdomligt beröva synen
någon bländar någon (med något)
de bländade honom med glödgat järn
belagt sedan 1621
bländabländande, bländning