publicerad: 2021  
blind blint blinda
adjektiv
1 som saknar förmåga att se vanligen på grund av skada el. sjukdom på ögonen, synnerven etc.
JFR synskadad
dövblind; halvblind
på äldre dagar försämrades hans syn och till slut var han nästan blind
○ äv. i fråga om till­fälligt ned­satt syn­förmåga
snöblind
solljuset gjorde henne blind för ett ögon­blick
○ ofta försvagat i fråga om olika typer av syn­nedsättningar
färgblind
○ ibland mer el. mindre bildligt
JFR blind 2
man måste vara blind på båda ögonen för att inte se att hon mår dåligt; även en blind kunde se att backen nuddade bollen med handen
blinda fläcken se fläck
göra något som de blinda slåss se göra
stirra sig blind på något koncentrera sig allt­för mycket på någotoch där­vid glömma andra viktiga om­ständigheter eller dylikt: läkarna måste göra en bedömning av hela människan och inte bara stirra sig blinda på blod­trycket
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska blinder; gemensamt germanskt ord, urspr. 'otydligt skimrande'; besläktat med blunda, blända
2 som inte beaktar viktiga om­ständigheter om personer, deras in­ställning, handlande etc.
JFR hänsynslös, oreflekterad
fartblind
blind (för något/sats)
blind (för något)
blind (för sats)
blind lydnad; blint raseri; kärleken är blind; det blinda främlingshatet; regeringen var blind för folkets behov
○ äv. om opersonliga krafter och dylikt ofta i adverbiell an­vändning
ett blint öde; blint verkande natur­lagar (adverbial)
belagt sedan 1635
3 vanligen i sammansättn. el. adverbiell an­vändning som inte leder någon­stans trots att det verkar så om gator och spår samt falska öppningar i byggnader eller dylikt
blindfönster
gatan slutar blint (adverbial)
○ äv. om apparat eller dylikt som inte fungerar
blindgångare; blindpatron; blindpipa
ladda blint (adverbial)
belagt sedan 1680
4 vanligen i sammansättn. som inte kan upp­fattas med synen
blindskär
belagt sedan 1430–50 Hertig Fredrik av Normandie