publicerad: 2021
brott
brottet, plural brott, bestämd plural brotten
brott·et
substantiv
[bråt´] 
1
handling eller försummelse som är straffbelagd särsk. om handling riktad mot andras egendom el. mot person
brottsplats; brottsprevention; brottsstatistik; förmögenhetsbrott; lagbrott; sexualbrott; terrorbrott; trafikbrott; tryckfrihetsbrott; våldsbrott
ett grovt brott; ekonomiska brott; uppklarade brott; ouppklarade brott; det perfekta brottet; begå ett brott; neka till brottet; sona sitt brott
brott mot staten; brott i nära relation; brott mot mänskligheten; brottet preskriberades efter tio år; hon dömdes för medhjälp till brott
○
äv. försvagat
handling eller underlåtenhet som strider mot viss norm
brott mot konventionerna; ett svårt brott mot etiketten
brottets bana
se
bana
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen);
fornsvenska brut, brot; besläktat med
bryta
2
det att något bryts helt av el. så att spricka eller dylikt uppstår
de har fått ett brott på vattenledningen
○
spec. på (människans) skelett
benbrott; nyckelbensbrott
○
äv. bildligt
ett brott i kommunikationerna
○
spec. om stor förändring eller dylikt
ett brott med traditionerna
belagt sedan förra hälften av 1300-talet
Westmanna-Lagen
3
vanligen i sammansättn.
plats för fortlöpande lossbrytning och bortforsling av sten, malm eller dylikt
JFR
gruva
belagt sedan ca 1745
4
havsvåg som störtar samman under stor kraftutveckling; vanligen på grund av sammanstötning med grund eller dylikt
de försökte undvika brotten över grunden
○
äv. om plats där detta regelmässigt sker
de farliga brotten utanför kusten
belagt sedan 1862
