publicerad: 2021  
buga bugade bugat
verb
bu`ga
● böja (över­kroppen och) huvudet fram­åt och ned­åt som tecken på hövlighet eller under­dånighet vanligen om man
JFR bocka 1
någon bugar (för någon/något)
någon bugar (för någon)
någon bugar (för något)
kören bugade för den applåderande publiken; kammar­herrarna bugade ceremoniellt för konungen
○ äv. bildligt i ut­tryck för upp­skattning av god prestation eller dylikt
ett guld och två silver – det bugar vi för
buga och bocka accepteranågot oväntat och positivt: vi kan bara buga och bocka in­för denna fantastiska prestation
belagt sedan 1430–50; 1895 i bildlig bemärkelse (Fem Mose böcker); fornsvenska bugha; trol. av lågtyska bugen med samma betydelse; germ. ord besläktat med bågna, böja
bugabugande, bugning
buga sig