publicerad: 2021  
halta haltade haltat
verb
hal`ta
● gå ojämnt på grund av att kropps­tyngden faller mera på det ena benet än på det andra till följd av att ett skadat ben måste skonas el. att benen är olika långa eller dylikt
SYN. linka JFR hälta
halta (på något)
hon haltade mödosamt bort till skriv­bordet; han haltade efter den hårda tacklingen; hon haltar lite på vänster ben
○ äv. bildligt, spec. vara (oönskat) oregelbunden
hans vers haltar något
○ spec. äv. brista i av­sedd likhet eller inre konsekvens
jäm­förelsen haltar; resonemanget haltar betänkligt
belagt sedan senare hälften av 1300-talet; 1791 i bildlig bemärkelse (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska halta; till 1halt!!
haltahaltande, haltning