publicerad: 2021  
horn hornet, plural horn, bestämd plural hornen
horn·et
substantiv
ho´rn
1 hård, spetsig, ofta förgrenad ut­växt från pannan eller nosen på hov­djur (och vissa kräl­djur och insekter), som fungerar som en sorts vapen
hornboskap; hjorthorn; noshörningshorn; älghorn
en kron­hjort som nyss fällt hornen; rå­bockarna rök ihop så att det brakade i hornen
○ äv. hornämne
en kniv med skaft av horn
ha ett horn i sidan till någon vara negativt in­ställd till någoni något av­seende: hans krönikor handlar ofta om politiker som han har ett horn i sidan till
ta tjuren vid hornen se tjur
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska horn; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. lat. cor´nu 'horn', grek. kar´nos 'horn­boskap'; jfr ur­sprung till hörn, 1ren!!
2 typ av blås­instrument med (böjd) konisk rör­form ur­sprungligen ut­vecklat ur djur­horn; särsk. om valt­horn
JFR bygelhorn
hornblåsare; hornsignal; hornstöt; jakthorn
○ äv. om vissa signal­anordningar, ur­sprungligen av liknande form i sammansättn.
bilhorn
engelskt horn ett träblås­instrument av oboe­typdet engelska hornets soloparti blev konsertens höjd­punkt
belagt sedan 1430–50 Hertig Fredrik av Normandie
3 hörn på segel där vissa rigg­linor eller dylikt görs fast
halshorn; skothorn
belagt sedan 1798
4 delvis historiskt (av­lång) behållare för vätska
smörjhorn
ett horn med mjöd
belagt sedan mitten av 1300-talet Östgöta-Lagen