publicerad: 2021  
klanka klankade klankat
verb
klank`a
● var­dagligt ibland med partikelnner, utan större betydelse­skillnad mekaniskt före­brå på ett små­aktigt sätt
klanka (ner) på någon/något
klanka (ner) på någon
klanka (ner) på något
klanka på sjuk­vården; många klankar på regeringen; hon klankar (ner) på honom hela tiden
belagt sedan 1559; svenskt ord, trol. ljud­härmande; jfr äldre sv. klanka, om korp och kråka
klankaklankande, klank