publicerad: 2021  
lyda lydde el. löd, lytt, presens lyder
verb
ly`da
1 rätta sig efter någon över­ordnad persons vilja
JFR efterfölja
lydnad
någon lyder (någon/något)
någon lyder (någon)
någon lyder (något)
lyda överheten; lyda sina föräldrar; lyda order; han lydde blint
○ äv. försvagat handla i enlighet med, följa
lyd mitt råd!; lyda sitt sam­vetes röst
○ äv. bildligt om sak, sär­skilt kropps­del
något lyder (någon/något)
något lyder (någon)
något lyder (något)
benen lydde honom inte längre
belagt sedan 1320–50 (En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdinga); fornsvenska lyþa 'lyssna; lyda'; till ljud
2 vara under­ställd viss myndighet eller dylikt
någon lyder under någon/något
någon lyder under någon
någon lyder under något
landet lydde tidigare under Eng­land
○ äv. ut­vidgat
något under någon/något
något under någon
något under något
hjärtat lyder under samma natur­lagar som allt annat
belagt sedan förra hälften av 1400-talet Ett Forn-Svenskt Legendarium
3 ha viss språklig ut­formning
lydelse
något lyder sätt
hur lyder ord­språket?; ... som den officiella förklaringen lyder
○ äv. med prep.på ha visst inne­håll
något lyder på något
räkningen löd på 1 000 kronor; rekordet lyder på 13,0
belagt sedan ca 1350 (Konung Magnus Erikssons Stadslag); fornsvenska lyþa 'ljuda; inne­hålla; betyda'; av lågtyska luden med samma betydelse; till ljud; nära besläktat med lyda 1
lydalydande
Den som lyder går det väl,
även om han plommon stjäl. Falstaff, fakir (Axel Wallengren), Den lydige Konrad (i En var sin egen professor, 1894)