publicerad: 2021  
mena menade äv. mente, menat äv. ment, presens menar
men·ar
verb
me`na
1 ha som sin åsikt
JFR anse, tycka 1
någon menar något (om någon/något/sats)
någon menar något (om någon)
någon menar något (om något)
någon menar något (om sats)
någon menar sats
vissa bedömare menar att regeringen måste av­gå
○ ibland äv. var­dagligt försäkra
Är han inte lite naiv? – Jo, det vill jag mena!
belagt sedan ca 1420 (Bonaventuras Betraktelser); fornsvenska mena; av lågtyska menen med samma betydelse; av ovisst urspr.
2 åsyfta viss inne­börd ofta annan än den som direkt fram­går
JFR avse 2, förstå 3, syfta 2
någon menar något (med något/att+verb)
någon menar något (med något)
någon menar något (med att+verb)
med demokrati menade hon full­ständig frihet åt den en­skilde; menar han allvar med sitt hot?; vad menas egentligen med lycka?
○ äv. med hän­syftning på spec. person, före­mål eller dylikt
någon menar någon/något
någon menar någon
någon menar något
jag menade inte dig utan din kollega
belagt sedan senare hälften av 1300-talet Heliga Birgittas uppenbarelser
3 ha som syfte
JFR syfta 3
mening
någon menar att+verb någon menar sätt
jag menade inte att såra dig; han menar bara väl; för­låt, det var inte illa menat
○ ibland i retoriska frågor, med inne­börd av före­bråelse
vad menar du med att väcka mig så här tidigt?
belagt sedan 1386 brev från biskop Björn i Åbo till kung Albrekt (Styffe)
mena på