publicerad: 2021
1håla
hålan hålor
hål·an
substantiv
●
djup urgröpning eller hålighet spec. i berg el. i jorden
piggsvinet kurade i sin håla under klippan; efter jordbävningen kom människorna fram ur sina hålor
○
spec. äv. om hålighet i kroppens inre (vanligen med viss funktion)
vanligen i sammansättn.
○
äv. bildligt om (sluten) lokal där betänklig verksamhet försiggår el. om ytterst människofientlig lokal
vanligen i sammansättn.
○
äv. om isolerad ort med stillastående, ointressant liv
ofta i sammansättn.
småstadshåla
i den här hålan tänkte hon inte tillbringa sitt liv
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen);
fornsvenska hola; till
hål
2håla
hålade hålat
verb
●
ge rännlik eller kupig form åt
någon/något hålar något
någon hålar något
något hålar något
○
äv.
göra hål i
hålade kopieringspapper som man kan sätta in i pärm
belagt sedan slutet av 1400-talet (H[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckare);
fornsvenska hula; till
hål
hålahålning