publicerad: 2021  
sabel sabeln sablar
sabl·ar
substantiv
sa´bel
● hugg­svärd med lätt böjd klinga vanligen eneggat ut­om i toppen
JFR svärd
sabelgehäng; sabelhugg
dra sabeln ur baljan; de europeiska kavallerierna började an­vända sabel efter orientaliskt mönster
○ äv. längre, rakt svärd som hänger ut­med sidan och som i första hand är av­sett som prydnad
paradsabel
○ äv. om liknande vapen anv. in­om fäkt­sporten
JFR florett, 1värja
sabelfäktning
○ äv. (som kort­form) sabelfäktning
Ungern tog guld i sabel
belagt sedan 1561; av tyska Säbel, tidigare Sabel med samma betydelse; av polskt el. ungerskt urspr.