publicerad: 2021  
samman
samm·an
adverb
sam`man el. sam´man
1 ofta i sammansättn. till förening beträffande flera före­teelser som genom att bringas till en plats (från olika håll) kommer att bilda en helhet
JFR 1hop, ihop 1
sammanflöde; sammanlänka
foga samman stenar till en mur; staden ligger där flera vägar löper samman; stor­makten började dra samman trupper vid gränsen
○ äv. beträffande olika bestånds­delar
sammanblanda
vispa samman ägg­vita och socker
○ äv. mer abstrakt
mot­satserna smälte samman till en syntes; de båda före­tagen gick samman
belagt sedan 800-talet (runsten, Rök, Östergötland); runform somon, fornsvenska saman; gemensamt germanskt ord, bildat till samma stam som i sam-, samma
2 med ömse­sidigt del­tagande vanligen i viss verksamhet som ut­förs av flera parter
hålla samman in­om familjen; han bor samman med sin bror
○ ibland beträffande stridande parter
härarna drabbade samman
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
3 i sammansättn. och i konstruktion meddra i riktningarna in­åt mot sin mitt­punkt beträffande en (ut­bredd) före­teelse som förtätas eller dylikt
MOTSATS upp 11 JFR ihop 3
snigeln drog sig samman i sitt skal; ett s.k. svart hål består av materia som dragit sig samman till oerhörd täthet
belagt sedan början av 1500-talet Läke- och örte-böcker
4 till inre upp­lösning oftast beträffande struktur som raseras
sammanbrott
falla samman; byggnaden störtade samman; förhandlingarna bröt samman
sönder och samman se sönder
belagt sedan början av 1500-talet Läke- och örte-böcker