publicerad: 2021  
bärga bärgade bärgat
verb
[bär`ja]
1 föra (skadat eller hotat före­mål) till säker plats särsk. med av­seende på havererat far­tyg el. for­don
bärgare
någon bärgar någon/något
någon bärgar någon
någon bärgar något
tankern gick inte att bärga utan slogs sönder av vågorna; bilen fick bärgas ur diket
○ ibland äv. med av­seende på människor
bärga offren för fartygskatastrofen
belagt sedan 1000-talet (runsten, Ytterselö, Södermanland (Sveriges runinskrifter)); runform bergi (konjunktiv), fornsvenska biärgha, bärgha; gemensamt germanskt ord, urspr. 'gömma'; jfr ur­sprung till burgen, förborga, härbärge
2 ta in för förvaring något som skulle kunna skadas, särsk. segel el. skörd
JFR beslå 2
någon bärgar något
bärga spinnakern; bärga höet
○ äv. all­männare upp­nå (att få)
de lyckades bärga samma fångst som förra året; laget lyckades bärga andra­platsen
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
bärgabärgande, bärgning
bärga sig