publicerad: 2021  
fäkta fäktade fäktat
verb
fäk`ta
1 strida man mot man med stöt- eller huggvapen som man försöker träffa mot­ståndaren med genom olika finter
fäktare; fäktkonst
någon fäktar (med något)
någon fäktar (med/mot någon)
någon fäktar (med någon)
någon fäktar (mot någon)
fäkta med sabel, värja eller florett
○ spec. i tävlings­syfte
fäktklubb; fäktlektion
○ äv. i fråga om en­staka rörelse
fäkta med sabeln
○ äv. vifta med armarna ibland men inte nöd­vändigtvis som led i slags­mål
pojken fäktade vilt när han blev iväg­buren; fäkta inte efter getingen!
○ äv. bildligt
fäkta med ord
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander); fornsvenska fäkta; av lågtyska vechten 'slå med armarna; fäkta'; av om­diskuterat urspr.; jfr ur­sprung till fight
2 ut­föra häftiga rörelser med armarna utan av­sikt att an­falla
JFR gestikulera
någon fäktar (med något)
hon fäktade vilt med armarna när hon berättade
belagt sedan 1657
fäktafäktande, fäktning