publicerad: 2021  
gebit gebitet, plural gebit, bestämd plural gebiten
ge·bit·et
substantiv
[gebi´t] el. [jebi´t]
● specialområde
(inom/på) någons/någots gebit
(inom) någons gebit
(inom) någots gebit
(på) någons gebit
(på) någots gebit
han är den främste in­om sitt gebit, 1600-tals­mynt; en civil­ingenjör som lämnat sitt egentliga gebit och sysslar med försäkrings­frågor
belagt sedan 1795; av tyska Gebiet 'om­råde', till gebieten 'befalla; på­bjuda'; ge- i tyska lån­ord, urspr. ga-, 'samman; till­sammans med'; jfr ur­sprung till granne