publicerad: 2021  
gnaga gnagde gnagt, presens gnager
verb
gna`ga
äta genom slitande och skavande rörelser med tänderna särsk. med av­seende på kött som sitter fast vid ben
gnaga (någon/något)
gnaga (någon)
gnaga (något)
hunden låg och gnagde på ett ben
äv. bildligt, sär­skilt om tid nöta
åren hade gnagt på henne
äv. mer abstrakt
en gnagande oro för fram­tiden; minnet av fiaskot låg och gnagde
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning); fornsvenska gnagha; gemensamt germanskt ord, trol. ljud­härmande; jfr ur­sprung till nagga
gnagagnagande, gnagning, gnag