publicerad: 2021  
kvittera kvitterade kvitterat
verb
kvitte´ra
1 erkänna mot­tagandet av (något) genom namn­underskrift särsk. av vara el. betalning
SE kvittens
någon kvitterar (något)
kvittera leveransen; en kvitterad räkning; kvittera nederst på följe­sedeln
betalt kvitteras/kvitterat! se betala
belagt sedan 1524; av lågtyska quiteren, tyska quittieren med samma betydelse; av medeltidslat. quita´re 'göra lugn; befria (från skuld)', till qui´tus 'lugn'; jfr ur­sprung till 1kvitt!!
2 handla på visst sätt som gen­tjänst
JFR gengälda, återgälda
någon kvitterar (något) med något/att+verb/sats
någon kvitterar (något) med något
någon kvitterar (något) med sats
någon kvitterar (något) med att+verb
han ville inte vara sämre utan kvitterade med att kyssa henne på kinden
○ spec. beträffande tal­handling
hon sade att han såg ung ut och han kvitterade artigheten; han önskade henne lycka till och hon kvitterade hans vänlighet
○ äv. beträffande negativ handling
JFR vedergälla
han sade något ned­sättande till henne och hon kvitterade med en ör­fil
belagt sedan 1872
3 ut­jämna ställningen t.ex. i fotbollsmatch
någon/något kvitterar (till något)
någon kvitterar (till något)
något kvitterar (till något)
hemma­laget ledde länge med 2–1, men i slut­minuterna lyckades borta­laget kvittera
belagt sedan 1920
kvitterakvitterande, kvittering
kvittera ut