publicerad: 2021  
väja väjde väjt, presens väjer
verb
väj`a
● ibland med partikelnundan, utan större betydelse­skillnad förflytta sig åt sidan för att und­vika samman­stötning med någon el. något
JFR gira
någon/något väjer (undan) (för någon/något)
någon väjer (undan) (för någon)
någon väjer (undan) (för något)
något väjer (undan) (för någon)
något väjer (undan) (för något)
väja åt höger; hon fick väja (undan) för cyklisten
○ äv. bildligt undvika
han väjer inte för det banala i sina filmer
belagt sedan ca 1350 (Konung Magnus Erikssons Stadslag); fornsvenska väghia 'väja; skona'
väjaväjande, väjning