publicerad: 2021
vana
vanan vanor
van·an
substantiv
●
sätt att bete sig eller förhålla sig (i viss situation) som har lärts in genom ständig upprepning
vana (att+verb)
vana (vid någon/något/att+verb/sats)
vana (vid någon)
vana (vid något)
vana (vid sats)
vana (vid att+verb)
en god vana; en dålig vana; av gammal vana; ha vanan inne; skaffa sig dyra vanor; ta för vana att göra läxorna först; hon har för vana att promenera till jobbet
○
äv. med tanke på detta som personligt verkande kraft
vanans makt
av födsel och ohejdad vana
se
födsel
sin vana trogen
i enlighet med sin vanasin vana trogen avböjde hon alla intervjuer
belagt sedan mitten av 1300-talet (i formen vani) (Gotlands-Lagen); formen vana 1773;
till
1van!!