SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
an`de substantiv ~n andar and·en1sällan plur. den högsta formen av med­vetande hos människan ofta relig.relig.JFRcohyponympsyke 1 människoande○äv.skapande andlig kraft han är död, men hans ande lever○ibl. äv.person ofta med ton­vikt på (stor) skapar­kraft, (viss) karaktär e.d. skönandeNN, en stor andeen o­rolig andengns ande svävar över ngt ngt är tydligt inspirerat av ngn​ Sherlock Holmes ande svävade över Svenska deckarakademins samman­träde sedan 1000-taletrunsten, t.ex. Aspö, Södermanlandvanligen runform an­ta (dat.); fornsv. ande; gemens. germ. ord, urspr. ’ande­tag’; bet. ’själ’ efter mönster av lat. spi´ritus ’ande; själ’; besl. med lat. an´ima ’luft; ande­dräkt; själ’ och med an´imus ’själ’ 2ett över­naturligt väsen med varierande funktioner; spec. i kristendomen om en av personerna i tre­enigheten sag.yrk.JFRcohyponymgud den helige Ande○i folk­tro och mytologi ofta om besjälade natur­företeelser e.d.vattenandeen ond andeöknens andeanden i flaskan○äv. all­männarespöke, gen­gångare tro på andar○äv. skämts. om hem­biträde, kypare e.d.ngt åld.tjänsteandetjänande andesedan slutet av 1200-taletWestgöta-LagenAnden vill, men kroppen är svag.Bibel 2000, Matteus 26:41