tryckår: 2009
an`de
substantiv ~n andar
and·en1sällan plur.
den högsta formen av medvetande hos människan
ofta relig.relig.JFRcohyponympsyke 1
människoande○äv.skapande andlig kraft
han är död, men hans ande lever○ibl. äv.person
ofta med tonvikt på (stor) skaparkraft, (viss) karaktär e.d.
skönandeNN, en stor andeen orolig andengns ande svävar över ngt
ngt är tydligt inspirerat av ngn
Sherlock Holmes ande svävade över Svenska deckarakademins sammanträde
sedan 1000-taletrunsten, t.ex. Aspö, Södermanlandvanligen runform anta (dat.); fornsv. ande; gemens. germ. ord, urspr. ’andetag’; bet. ’själ’ efter mönster av lat. spi´ritus ’ande; själ’; besl. med lat. an´ima ’luft; andedräkt; själ’ och med an´imus ’själ’
2ett övernaturligt väsen
med varierande funktioner; spec. i kristendomen om en av personerna i treenigheten
sag.yrk.JFRcohyponymgud
den helige Ande○i folktro och mytologi ofta om besjälade naturföreteelser e.d.vattenandeen ond andeöknens andeanden i flaskan○äv. allmännarespöke, gengångare
tro på andar○äv. skämts. om hembiträde, kypare e.d.ngt åld.tjänsteandetjänande andesedan slutet av 1200-taletWestgöta-LagenAnden vill, men kroppen är svag.Bibel 2000, Matteus 26:41
