SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bandi´t substantiv ~en ~er band·it·enyrkes­förbrytare som lever utan­för sam­hället vanligen på rån och liknande vålds­brott; ofta i grupp ofta vid beskrivning av icke-svenska förh.samh.spel.yrk.JFRcohyponymbrottsling banditväsenvägen över bergen var farlig på grund av kring­strövande banditeräv. om förbrytare i all­mänhetbovar och banditeräv. försvagat, som till­mälehar du glömt att stänga dörren, din bandit?enarmad banditspel­automat med spak att dra ide spelade bort alla sina mynt på en­armade banditer sedan 1660av ita. bandito med samma betydelse, eg. ’fred­lös, landsförvist’; besl. med bann