SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
belam´ra verb ~de ~t be·lamr·arofta perf. part. fylla (ut­rymme) med skrymmande eller hindrande före­mål Nollvåningen var belamrad med stil­möbler och gipsskulptureräv. bildligthans hjärna var belamrad med o­nyttiga kunskaperbelamra ngt med ngtsedan 1833av lågty. belammern med samma betydelse, urspr. trol. ’lam­slå’ Subst.:vbid1-115909belamrande, vbid2-115909belamring