SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
blind adjektiv blint 1som saknar förmåga att se vanligen på grund av skada el. sjukdom på ögonen, syn­nerven etc. admin.med.zool.JFRcohyponymsynskadad dövblindhalvblinden gammal blind gatusångarepå äldre dagar försämrades han syn och till slut var han nästan blindäv. i fråga om till­fälligt ned­satt syn­förmågasnöblindsol­ljuset gjorde henne blind för ett ögon­blickofta försvagat i fråga om o­lika typer av syn­nedsättningarfärgblindden som saknar led­syn bör räknas som blindibl. mer el. mindre bildligtJFRcohyponymblind 2 man måste vara blind på båda ögonen för att inte se att hon mår dåligtäven en blind kunde se att backen tog med handenblinda fläckensefläck 2 göra ngt som de blinda slåssse2göra 1 stirra sig blind på ngt koncentrera sig allt­för mycket på ngtoch därvid glömma andra viktiga omständigheter e.d.läkarna måste göra en bedömning av hela människan och inte bara stirra sig blinda på blod­trycket sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. blinder; gemens. germ. ord, urspr. ’o­tydligt skimrande’; besl. med blunda, blända 2som inte beaktar viktiga om­ständigheter om personer, deras in­ställning, handlande etc. admin.psykol.JFRcohyponymoreflekteradcohyponymhänsynslös fartblindblind lydnadblint raserikärleken är blinddet blinda främlings­hatetregeringen var blind för folkets behoväv. om o­personliga krafter o.d.ofta i adverbiell an­vändning ett blint ödeblint verkande natur­lagar (adv.)blind (för ngt/SATS)sedan 16353vanligen i sammansättn. el. adverbiell an­vändning som inte leder någon­stans trots att det verkar så om gator och spår samt falska öppningar i byggnader e.d. af.blindfönstergatan slutar blint (adv.)äv. om apparat e.d.som inte fungerar blindgångareblindpatronblindpipaladda blint (adv.)sedan 16804vanligen i sammansättn. som inte kan upp­fattas med synen Nollblindskäräv. om ngt av­siktligt doltblindpassageraresedan 1430–50Hertig Fredrik av NormandieKöp den blindes sång.Titel på diktsamling av Gunnar Ekelöf (1938)