publicerad: 2021  
brotta brottade brottat
verb
[bråt`a]
mindre brukligt ofta med partikel, sär­skiltner kämpa mot genom att försöka dra, trycka eller kasta ner (mot­ståndare) men utan att slå
brotta (ner någon)
vakten brottade ner bråk­staken
belagt sedan 1682; se ur­sprung till brottas
brottabrottande, brottning