SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bunt substantiv ~en ~ar bunt·ensamling likartade före­mål i o­medelbar kontakt med var­andra, ofta bara till­fälligt, för transport e.d.; ofta hop­bundna el. på annat sätt hop­fästa; i fråga om breda, platta el. långa, smala före­mål utstr.JFRcohyponympackecohyponymknippacohyponymbukettcohyponymbinga brevbunttidningsbunttygbunten tjock bunt namn­listor över­lämnades till ministernhon tog fram en bunt skisser och visadehon stoppade de prydliga buntarna med sedlar i portföljenäv. om grupp av personersärsk. i ett ut­tryck vard.vi var väl en sex–sju år hela buntenen bunt (av/med ngra), en bunt (ngra)sedan 1637av lågty. bunt med samma betydelse; besl. med 1binda