tryckår: 2009
du
pronomen,
objektsform dig, vard. dej
●den som just nu blir tilltalad
det informella tilltalsordet, numera vanligast
NollJFRcohyponymnicohyponym1vi
du-reformdu kan väl komma nukan du hjälpa mig?○ibl. med bara skenbar funktion av tilltalsordman
om du sänker räntan har du snart en stark inflationdu milde!semild 2
du min skapare!seskapare
vara du och bror med ngntilltala ngn med ”du”som bekräftelse på kamratlig relation; ibl. med tonvikt på relationen
han rörde sig i konstnärskretsar och var du och bror med flera av de framstående målarna
sedan 1000-talett.ex. runristad berghäll, Adelsö, Upplandrunform þu, fornsv. þu ’du’, þik ’dig’; gemens. indoeur. ord, jfr t.ex. lat. tu, fornslaviska ty
Jag har nigit för nymånens skära. Tre ting har jag önskat mig tyst. Det första är du, och det andra är du, och det tredje är du, min kära.Bo Bergman, Flickan under nymånen (i Livets ögon, 1922)
Tilltalsordet du har en intressant historia. Fram till 1960-talet användes det mest mellan vänner och arbetskamrater, inom familjen och mellan ungdomar. Man duade inte en obekant på gatan, och personer som känt varandra länge kunde fortfarande tilltala varandra med ni. Övergång till duande skedde ofta genom en speciell ceremoni, titelbortläggning. Samtidigt kändes ni-tilltal obekvämt, ibland till och med ohövligt. Ersättningsord eller -fraser som damen eller herr Pettersson var vanliga. Denna situation ändrades på några få år, runt 1968. Då började höga chefer lägga bort titlarna med sina underställda, och journalister började dua ministrar. Personer som just träffats började använda du-tilltal som den naturligaste sak i världen. Det verkade som om problemet med du/ni till sist var löst. Men tilltalsskicket skulle än en gång ändra sig i viss mån. På 1980-talet började personalen inom många servicesektorer nia kunderna (som ofta duade tillbaka). Fenomenet kallades ibland ”det nya niandet”. Det måste dock sägas att du-reformen från slutet av 1960-talet på det hela taget har stått sig.
pronomen,
objektsform dig, vard. dej
●den som just nu blir tilltalad
det informella tilltalsordet, numera vanligast
NollJFRcohyponymnicohyponym1vi
du-reformdu kan väl komma nukan du hjälpa mig?○ibl. med bara skenbar funktion av tilltalsordman
om du sänker räntan har du snart en stark inflationdu milde!semild 2
du min skapare!seskapare
vara du och bror med ngntilltala ngn med ”du”som bekräftelse på kamratlig relation; ibl. med tonvikt på relationen
han rörde sig i konstnärskretsar och var du och bror med flera av de framstående målarna
sedan 1000-talett.ex. runristad berghäll, Adelsö, Upplandrunform þu, fornsv. þu ’du’, þik ’dig’; gemens. indoeur. ord, jfr t.ex. lat. tu, fornslaviska ty
Jag har nigit för nymånens skära. Tre ting har jag önskat mig tyst. Det första är du, och det andra är du, och det tredje är du, min kära.Bo Bergman, Flickan under nymånen (i Livets ögon, 1922)
Tilltalsordet du har en intressant historia. Fram till 1960-talet användes det mest mellan vänner och arbetskamrater, inom familjen och mellan ungdomar. Man duade inte en obekant på gatan, och personer som känt varandra länge kunde fortfarande tilltala varandra med ni. Övergång till duande skedde ofta genom en speciell ceremoni, titelbortläggning. Samtidigt kändes ni-tilltal obekvämt, ibland till och med ohövligt. Ersättningsord eller -fraser som damen eller herr Pettersson var vanliga. Denna situation ändrades på några få år, runt 1968. Då började höga chefer lägga bort titlarna med sina underställda, och journalister började dua ministrar. Personer som just träffats började använda du-tilltal som den naturligaste sak i världen. Det verkade som om problemet med du/ni till sist var löst. Men tilltalsskicket skulle än en gång ändra sig i viss mån. På 1980-talet började personalen inom många servicesektorer nia kunderna (som ofta duade tillbaka). Fenomenet kallades ibland ”det nya niandet”. Det måste dock sägas att du-reformen från slutet av 1960-talet på det hela taget har stått sig.
