SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
fäk`ta verb ~de ~t fäkt·ar1strida man mot man med stöt- eller hugg­vapen som man försöker träffa mot­ståndaren med genom o­lika finter fäktkonstfäkta med sabel, värja eller florettspec. i tävlingssyftefäktklubbfäktlektionäv. i fråga om en­staka rörelsefäkta med sabelnäv.vifta med armarna ibl. men inte nöd­vändigtvis som led i slags­mål pojken fäktade vilt när han blev ivägburenfäkta inte efter getingen!äv. bildligtfäkta med ordfäkta (med ngt), fäkta (med/mot ngn)sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. fäkta; av lågty. vechten ’slå med armarna; fäkta’; av om­diskuterat urspr.; jfr fight 2ut­föra häftiga rörelser med armarna utan av­sikt att an­falla komm.JFRcohyponymgestikulera hon fäktade vilt med armarna när hon berättadefäkta (med ngt)sedan 1657Subst.:vbid1-159307fäktande, fäktning