SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1fog substantiv ~en ~ar fog·enställe där två delar i en konstruktion förenats med samman­bindande material språkvet.tekn.JFRcohyponymskarv 1 foglistfogmassamurfogmur­bruk pressades in i fogarna vid brorenoveringenäv. om samman­bindande ljud el. bok­stavfogen i ett samman­satt ord är ofta ”s”, som t.ex. i ordet ”skogsbrand”knaka i fogarnavara nära att bristaderas äktenskap knakar i fogarna sedan 1752av lågty. voge med samma betydelse, till vogen, se foga
2fog substantiv, ingen böjning, neutr. full­gott skäl för viss ut­saga el. liknande handling Nollför­slaget har kritiserats, säkert med visst foginte utan fog an­ser hon sig ha blivit luradhan har fog för sin kritikryktet har fog för sigfog (för ngt/att+V/SATS), fog (att+V)sedan senare hälften av 1400-taletSchack-tafvels lekfornsv. fogh ’det som är till pass, önsk­värt’; av lågty. voch med samma betydelse, till vogen, se foga; jfr 3föga, ofog