SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
fynd substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en fynd·etpå­träffat (värde­fullt) före­mål särsk. från forn­tiden arkeol.fyndortfyndplatsfornfyndstenåldersfyndarkeologiska fyndkrukan är ett fynd från den senaste ut­grävningenäv. neutralt el. negativtde gjorde ett makabert fynd när de var ute med hundenäv.det att hitta ngt fyndet av en portmonnä bör an­mälas till polisenhon gjorde flera fina fynd på bok­reanäv. mer abstrakt med mycket positiv bi­betydelseutom­ordentlig (ny) till­gång den nye program­ledaren visade sig vara ett verkligt fyndett fynd (av ngt)sedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. fynd, fund; till finna; jfr påfund