SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gebit [gebi´tel.jebi´t] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ge·bit·etspecial­område arb.han är den främste in­om sitt gebit, 1600-talsmynten civil­ingenjör som lämnat sitt egentliga gebit och sysslar med försäkrings­frågor(inom/på) ngns/ngts gebitsedan 1795av ty. Gebiet ’om­råde’, till gebieten ’befalla; på­bjuda’; ge- i ty. lån­ord, urspr. ga-, ’samman; till­sammans med’; jfr granne