SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gna`ga verb gnagde gnagt, pres. gnager gnag·eräta genom slitande och skavande rörelser med tänderna särsk. med avs. på kött som sitter fast vid ben zool.hunden låg och gnagde på ett benäv. bildligt, särsk. om tidnöta JFRcohyponymnagga 1 åren hade gnagt på henneäv. mer abstrakten gnagande o­ro för fram­tidenminnet av fiaskot låg och gnagdegnaga (på ngn/ngt)sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. gnagha; gemens. germ. ord, trol. ljud­härmande; jfr nagga Subst.:vbid1-171388gnagande, vbid2-171388gnagning; vbid3-171388gnag