SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gna`ga verb gnagde gnagt, pres. gnager gnag·er●äta genom slitande och skavande rörelser med tänderna särsk. med avs. på kött som sitter fast vid ben zool.hunden låg och gnagde på ett ben○äv. bildligt, särsk. om tidnöta JFRcohyponymnagga 1 åren hade gnagt på henne○äv. mer abstrakten gnagande o­ro för fram­tidenminnet av fiaskot låg och gnagdegnaga (på ngn/ngt)sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. gnagha; gemens. germ. ord, trol. ljud­härmande; jfr nagga Subst.:vbid1-171388gnagande, vbid2-171388gnagning; vbid3-171388gnag