publicerad: 2021  
gruva gruvan gruvor
gruv·an
substantiv
gru`va
● om­råde under jord eller inne i berg där malm eller mineral bryts
JFR brott 3, täkt
gruvarbetare; gruvdrift; gruvsamhälle; guldgruva; kolgruva; koppargruva; malmgruva; saltgruva
ett ras in­träffade i gruvan; det hårda slitet i gruvan
○ äv. om annan plats där man kan ut­vinna något vanligen i sammansättn.
fyndgruva
belagt sedan 1347 (privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska gruva 'grop; gruva'; av lågtyska gruve 'grop; håla', tyska Grube 'gruva'