SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hink substantiv ~en ~ar hink·en(nästan) cylindriskt kärl med bär­handtag för transport av vätska el. sand e.d. hush.spel.JFRcohyponym1spanncohyponymämbar plasthinkplåthinkskurhinkhämta två hinkar vatten till sommar­stuganäv. om mot­svarande lek­sakungarna lekte med hink och spade i sand­lådanen hink (ngt), en hink (med ngt)sedan 1509Handlingar rörande Helga Lekamens Gille i Stockholmfornsv. hinker; sv. dial. hink, ink, äv. ’brunns­svängel, häv­stång, med vars hjälp man hämtar upp vatten ur en brunn’; av lågty. henneke med samma betydelse, bildligt från person­namnet Henneke, Hinke, smeknamnsform av Heinrich, sv. Henrik