SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hjort´ substantiv ~en ~ar hjort·entyp av hög­bent, smidigt byggt hjort­djur vars hannar bär stora, greniga horn särsk. om kron­hjort och dov­hjort kokk.zool.hjortkalvhjortparkgaffelhjortsikahjortvitsvanshjortkungen lät plantera in hjortar i krono­parkenibl. spec. om hannenJFRcohyponymhind äv. om mot­svarande kött el. mat­rättsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. hiorter; gemens. germ. ord, besl. med lat. cer´vus ’hjort’; jfr horn