SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ho`ra substantiv ~n horor hor·ankvinna som mot betalning (yrkesmässigt) har sexuellt um­gänge med män starkt ned­sätt.; kan verka stötandepsykol.yrk.SYN.synonymprostituerad lyxhorakvarteret befolkades av horor, narkomaner och langareäv. all­männare om kvinna som an­ses sexuellt lätt­färdigsärsk. i mäns språk; starkt ned­sätt.; kan verka stötandeden eviga myten om horan och madonnanäv. all­männare som skälls­ordhåll käften jävla hora, skrek honsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. hora
2ho`ra verb ~de ~t hor·arha sexuellt um­gänge med en annan person än sin make/maka om gift person el. all­männare ngt åld.; starkt ned­sätt.; kan verka stötandepsykol.de åkte till Reeperbahn och söp och horadehora (med ngn)sedan 1585se 1hora Subst.:vbid1-184363horande; vbid2-184363horeri